Från mitt innersta med hopp och drömmar

Onsdag 4/8-2010

Det här med att vara överviktig är inte roligt.Man trivs ingenstans,man vill inte synas och inga kläder sitter snyggt...
Tänk,när jag väntade Sara och tiden var inne att berätta för släkt och vänner.Så ringde jag till min mamma(hon bor i Linköping) för att talaom den glada nyheten...
Jag var hur mallig som bara den,men vad får man till svar?Ja men Ulrica,ska du verkligen utsätta dig för en till graviditet,du som är så tjock???Hur mådde jag inte efter det?Alla mina små rosa moln på himmelen blev svarta...

Inte blir det bättre av att hela familjen ska åka utomlands med min mamma och hennes man nästa år...Jag har redan vikt ångest...Men jag lever på hoppet att inspirationen för en eventuell viktnedgång skall infinna sig...Har iaf börjat motionera lite igen,men det är tufft.Det vet väl varenda kotte som försökt gå ned i vikt...Man blir sugen på ALLT.
Min son frågade mig på semestern varför jag aldrig badade.Jag talade om varför.Då svarade han men mamma srunt i det...Så när jag sedan visade min bikini och sa att jo,jag ska bada i Rullsand...Snacka om ett stort leende på hans läppar och han säger:är det säkert?Japp,sa jag.
YES,fick jag då tillbaka...å nog 17 badade jag allt...
Hoppet finns som sagt,men orken å lusten,den hoppas jag allt på...

För många år sedan började en dröm att ta fart,en dröm om att få skriva en bok.Nu den senaste tiden börjar den att åter snurra...så vi får väl se vad som händer i framtiden...Drömma får man ju alltid ...